Rapport direkt från LidaLoop

Här är min upplevelse från årets LidaLoop

 

P.g.a. feber och förkylning avstod jag att starta i tävlingsklassen H40.
Hade istället tänkt att vara åskådare och privatlanga lite flaskor till några kompisar.
Men jag var nu i stort sett frisk och jag fick en idé om att jagsakta kunde cykla igenom loppet och direktrapportera utifrån banan in till Speakern på TC.
Skulle vara roligt att cykla i de bakre leden igen.
Senast jag stod absolut sist i ett långlopp var 18 år sedan.
Det var på Finnmarksturen 1995 när jag och Mats gjorde tävlingsdebut på deras 106 km långa bana. Åren går snabbt!

LOOP 1.

Sagt och gjort. Jag ställde mig absolut längst bak i fältet och hade en målbild på 4 timmar. När sista cyklisten var halvvägs upp i backen började jag min färd.
Väl uppe på krönet tog det tvärstopp. Här var det bara att vänta på sin tur för att kunna rulla ner på stigarna. Har för mig att klockan visade på 4,30 innan man kunde börja cykla på i sakta mak.

Efter 6 km stannade jag till och ringde bort till Lida. Rapporterade om början på loppet och att allt flöt på bra. Hade tänkt intervjua någon annan cyklist men alla hade blicken framåt och ville inte bli störda. Trodde faktiskt bara att det var i tävlingsklasserna det var sådan fokusering. Här var det inget prat och alla cyklade efter varandra i ett långt pärlband med undantag för några luckor som redan hade bildats. I jämförelse kan man säga att avståndet mellan cyklisterna i täten är på 50 cm eller mindre. Här länst bak i ledet cyklade alla rulle med 2 - 3 meter mellan sig. Viss skillnad men ändå lika.

Backarna före och efter Harbro var det naturligtvis promenader uppför.

Vid första smala stigen vid grustaget tog det tvärstopp. Dom runtomkring mig som körde loppet för första gången blev förvånade att dom helt i onödan cyklat från start i 100% bara för att nu stanna upp helt.
Varför det stod still är det kanske ingen som vet. Helt plötsligt lossnade det och vi började rulla igen.

Hittade ett lämpligt intervjuoffer som hade vurpat efter någon km och skrapat upp hela sidan.
Det visade sig att han hade haft tur, riktigt stor tur. Det var en annan kille som kommit åt honom med styret på en raksträcka. Mitt offer hade då tappat kontrollen på sin cykel vilket gjorde att han drog rätt ner i diket. Det hade gått i ungefär 25 km/h och killen landade precis bredvid ett par avsågade stockar (från vinterns träd). Dessa stockar pekade rakt mot honom och han var minst sagt lycklig att han missade dom med en halvmeter, annars hade nog turen inte varit med honom längre.
I Brantbrink regnade det och jag kröp in under taket på klubbstugan för att återigen rapportera från banan.
Mitt intervjuoffer tyckte det tog för lång tid så han gick och plåstrade om sig istället. (vilket han gjorde rätt i)

Från Brantan gick det riktigt sakta via alla stigar och regnet gjorde att jag började frysa.
Hade alldeles för lite kläder på mig för att cykla så här sakta. Dom flesta i min omgivning hade långbyxor och jacka och jag cyklade runt i Kort-kort. (korta byxor och kortärmad tröja)
Kanske inte helt lämpligt när man precis har varit förkyld.

Tänkte nästan på om jag skulle avbryta tävlingen och ta en dusch och en varm bastu istället.
Vid varvningen stannade jag till vid Speakern och sa några ord som gick ut i högtalarna. Valde sedan att fortsatte ut på andra slingan.

LOOP 2.

Diagonalen gick sakta men fint.
Vid surhålet gick alla med sina cyklar utom en kille som valde att attackera.
Jag hann inte ens mer än tänka att detta går åt helv-te innan han borrade ner framhjulet och gjorde en sorts frivolt rätt ner i leran.

Hela kroppen var i och han var lerig från topp till tå.
Men han tog det med ro och sa direkt att "det var i alla fall värt ett försök". Vi skrattade ikapp och jag upplevde för första gången i loppet en avslappnad stund bland motionärerna.
Jag ville nu cykla mig varm i det kalla regnet och ökade farten på grusvägarna.
Luckorna hade nu blivit gigantiskt stora och jag kom ikapp grupp efter grupp.
Väl på småstigarna var det inte mycket att göra utan man föll in i ledet och försökte ta sig fram över hala rötter och vassa stenar.

Såg att dom flesta är duktiga på tekniska stigar men farten är alldeles för låg.
Skulle motionärerna höja farten lite till skulle däcken flyta över hindren istället för som nu fastna i varje liten hålighet.

(men jag gissar att elitkillarna säger detsamma om oss som inte är lika snabba som dom är)
Stannade vid varvningen och sa i mikrofonen att jag sett många kedjebrott. Dålig sliten utrustning eller starka benmuskler är frågan?

LOOP 3.

Det hade slutat regna och jag var varm igen så jag gav mig ut även på sista loopen.
De första km där svårigheterna är gick sakta. Svårt att hitta flytet när det går lite långsammare än man normalt är van att cykla.

Väl på grusvägarna ökade jag tempot och ville nu bara i mål.
Såg många trötta cyklister som nästan stod stilla på sina cyklar.
En del hade kramp och de flesta hade något tomt i blicken.
Försökte komma i kontakt med några men svaren jag fick tillbaka var så otydliga att jag inte förstod vad dom sa.

Körde om klunga efter klunga och berömde alla för sina fina insatser. Att ligga långt bak i årets LidaLoop var ingen lek. Mer gyttja och mer sliriga stigar har jag nog aldrig cyklat på.
Wengelin, vinnaren i elitklassen hade inte alls dessa usla förhållanden. De som var lera för oss borde ha varit vatten för honom.

Den absolut sista vurpan jag såg var på bäverstigen mellan vattenskidklubben och skidliften.
Såg killen framför mig få ett kast på cykeln och helt plötsligt ligger han upp och ner i luften .
Hjulen pekar rakt upp och han sitter fortfarande fast i pedalerna och bara studsar ner bland träden nedför slänten.

Vilken jäkla grej och jag och en tjej tvärnitar för att fråga hur han mår.
Hör flera meter ner mot vattnet att allt är OK och vi fortsätter mot mål.
Mitt enda missöde händer i absolut sista backen upp mot målrakan.
Jag skulle lägga i en lättare växel men kedjan hoppar till och låser sig.
Då blev det till att promenera upp de sista höjdmetrarna.
Annars hade jag lite problem med de tre minsta dreven bak.
Gyttja hade lagt sig mellan kuggarna och kedjan fick helt enkelt inget fäste. Men det var ett så litet problem att jag nästan inte ens tänkte på det.

Sammanfattning.

Riktigt roligt att få uppleva livet längst bak i tävlingen.
Men jag tror det dröjer 18 år till innan jag ställer mig där igen.
Nästa LL vill jag vara frisk och slå nytt personligt rekord. Att komma under 2.45 vore riktigt fint. (2.47 är mitt gällande rekord)
Det var roligt att direktrapportera från banan men jag är ju högst tveksam om någon uppskattade det som jag pratade om.

Jag klarade min satta 4 timmarsgräns och kom in på 3,58.
Tid Loop 1 = 1,27
Tid Loop 2 = 1,30
Tid Loop 3 = 1,00

Men det viktigaste för mig denna dag var att min kollega Matilda kom runt tävlingen i sitt livs första långlopp.

Hon köpte en cykel i höstas och har sedan dess tränat spinning, skidåkning och MTB tillsammans med mig för att vara i absolut toppform till årets LidaLoop.
Har faktiskt slarvat med att lära henne hur man lagar sin cykel vid ett eventuellt haveri. Och jag kände mig plötsligt väldigt osäker på hur hon skulle klara sig om olyckan var framme.
Så en baktanke med att jag körde sist i tävlingen var att hjälpa henne om det skulle behövas.
Nu kom jag aldrig ifatt Matilda och min servicehjälp behövdes aldrig.
Och att hon tog sig runt ett lerigt LidaLoop på 3,49 i sin första tävling tycker jag är stort.
Nu räckte det till en tredjeplats i Damer motion. (Tiden räckte även till en tredjeplats i både Damer sport och i Damer 30)

En kombination av duktig elev och duktig tränare gjorde att det blev succé.
Och så vitt jag förstod det blev hela LidaLooptävlingen en stor succé.
Att det regnade spelar inte så stor roll. Loppet får bara en annan karaktär och blir rolig på ett annat sätt.

Tror faktiskt att det var minst lika tufft att vara arrangör en sån här regnig dag. Och nu har vi bevisat för alla andra och för oss själva att vi kan ro iland LidaLoop trots regn.

Så fr.o.m. nästa år kan vi väl börja ha solsken igen. Tycker inte ni också det?